Myrslått vid odlingen efter Hoobäcken.

Farmor Linnéa med Nils-Erik i knä, Sally, farfar med Ingrid i knä.

Lite historia om min farfar

Petrus Nilsson

Petrus i Hoo
"Småbrukare i Jämtland världskänd numismatiker". Den rubriken fanns Stockholms Tidningens  bilaga,

Lantmannabladet, den 12 mars 1934 och fortsatte: "Lite bohemiskt rörigt är det uppe på gården i skogsbrynet där husets herre har andra intressen än det direkt vardagliga. Det är gott gemyt hos Petrus i Ho och solen skiner över Kläsåsen och utsikten över Krokvåg är magnifik. Författaren till artikeln hade pseudonymen "Petter i Byn" och fotograf var Halling i Östersund. Artikeln illustrerades med två foton, ett med Petrus plirande i runda glas- ögon visande resultatet av sin samlarvurm och det andra visar hur ena dottern i gården tillsammans med sina två bröder och pappan kunde ratta den gamla Fordson-traktorn med järnhjul. Numismatiker är en person som samlar gamla mynt av olika valörer och Petrus Nilsson började redan som tioåring, 1902, att ägna sig år denna hobby.

Tog värvning
Upprinnelsen till samlandet började när gamla mynt från Karl XV:s och Oscar I:s tid hittades  hemma på gården, och kanske var det dessa fynd som gjorde honom besatt. Så besatt att han tog  värvning vid husarerna i

Lands- krona för att få egen inkomst och med de slantar han tjänade i kronans tjänst köpte han mera slantar Under några år var han också järnvägstjänsteman i Stockholm innan det var dags att ta över styret på  fädernegården.

Läste latin
Under stockholmstiden kom Petrus i kontakt med dåvarande amanuensen vid statens historiska myntkabinett,

T.G. Appelgren, som gav honom de första och viktiga lärospånen i den lära som heter numismatik. Vid samma tid köpte han vid en auktion i Frankfurt en gammal och gedigen lärobok två band. Den var alldeles ypperlig,

illustrerad och överskådlig, men med ett litet fel; den var tryckt på latin. Myntsamlare bör kunna latin så Petrus började plugga latin för husbehov, men även engelska och tyska hade han lärt sig På egen hand och det  behövdes, för snart inledde han en korrespondens med likasinnade över hela världen. Det blev brevväxlingar och

telegraferingar till världens alla hörn, Amerika och Tyskland, London och Paris, överallt fanns  myntsamlare som kände Petrus i Ho. Som t.ex. den kände myntsamlaren T. Hoffman i Berlin, en fin och ädel man, major i

generalstaben och fackman på det numismatiska området av stora mått. De blev goda vänner och  brevväxlade

till dennes död en bit in på 50-talet.

Samla - en sjukdom
1931 sålde han hela sin enorma myntsamling och började med frimärken istället - för samla måste han. Men det var inte samma som att väga en brakteat, en bysantin eller en åtta marker frän Karl XI:s tid i handen. Så när T.G. Apelgren kom till Ho för att vila upp sig en månad i den lantliga miljön, köpte Petrus hans myntsamling och så var det hela igång igen. Petrus lagvigda hustru  Linnéa blev inte glad förstås, men samlandet är en sjuk- dom som aldrig helt kan botas. Hur stor var då hans myntsamling? Vid tiden för artikeln fanns ca 800 svenska mynt av

olika variationer, 600 amerikanska och ca 2.000 blandade mynt från olika delar av världen. Speciella rariteter var t.ex. en skilling från 1814 utan namnskiffer, en brakteat från Erik Knutssons tid, en åtta marker från 1664 utan s.k. stämpelglans, samt små enstaka mynt från Epirus, Rodos och Megaris, från Fenicien och Kartago. Där fanns ett Olof Skötkonungs mynt, i mitten på 50- talet värderat till 700 kronor samt en samling kinesiska mynt från

700- talet före Kristus, de senare inköpta från myntfirman Hendenson i Madras, Indien, är idag värda en hel

förmögenhet.

Gästbok
Petrus Nilsson var en försynt och gladlynt människa och folk som kom trivdes så bra i hemmet, därom vittnar inte minst gästbokens många namn. Många kom till numismatikern i Ho medan  bygdens folk i övrigt knappast visste vad numismatik var. Petrus levde - andligt sett - ett rikare liv än om han hela sitt liv stretat för att samla mera gångbara mynt i kistan. Petrus Nilsson insjuknade i cancer 1955 och avled på hösten samma år, dessförinnan hade han hunnit sälja ut en del av samlingen till Elfving i Örnsköldsvik och det som fanns kvar gick till ena dottern. En del böcker fanns också i samlingarna av vilka en del skänktes till olika institutioner. En latinsk bok från

1600- talet, inbunden i ett pergamentsbrev skänkte han till Ragunda kyrka.